India efter pony ride

Vivi och Anka

Det låg ett lamadjur i trädgården...

...men den här alldeles underbara krabaten (gamle gode Toby) var det enda som intresserade mig.

Och dom här förstås...

Bra kalas. Förutom att V spillde hot choco över hela sig och att jag fick spendera halva kvällen med att skrubba bort marshmallowfläckar.

Igår satt vi i bilen på väg till deras judiska vänner. Roger passade på att förklara för Neroli att det uppkommit ett problem. Hans vän hade ringt upp och bett familjen att komma som guests of honor på sin 55-årsfest. Det första problemet är att festen är den 18 december och vi åker till Frankrike den 19 december. Det andra problemet är att festen hålls i Israel... Fick därefter dessutom veta att 55-åringen just varit och träffat Obama innan han ringde och att bland annat Israels statsminister ska komma till festen där mina värdföräldrar är VIP. Som det ser ut nu, så blir det antagligen ett par dagars stopp i Israel innan julfirande i Tourrettes-sur-Loup. Jag hoppas barnen är bjudna.

Jag vaknar alltid mellan sex och halv sju. Alltid på grund av att töserna skriker som riktiga små illbattingar, ibland för att host mum springer på löpbandet precis utanför rummet (som förresten låter som en hel koloni skendande tvättmaskiner, men ändå förekommer inget dåligt samvete eftersom hon vet att flickornas oväsen ändå kommer att väcka mig) och idag även för att dessa jävla canadian geese utan kompromiss invaderat verandan. Ligger och försöker ignorera alla oljud, utan resultat, fram till att flickorna vid 8 åker till skolan. Idag blev jag förbannad, för jag behövde verkligen sova p.g.a. pågående förkylning, så jag gick bärsäkragång i mitt rum för att hitta något att stoppa i öronen. Inga öronproppar, inget bomull, inte ens lite papper. Ville inte gå ut till pågående krig, så till slut hittade jag ett par strumpor i byrålådan. Dom var för stora att stoppa i öronen, så jag trädde dom utanpå. Som en liten bunny. Skrattade åt mig själv, när jag märkte att de inte silade bort något ljud över-huvud-taget och när jag kom på hur obehagligt lik Mr. Bean jag måste vara. Blev lite gladare, oljudet åkte till skolan och jag somnade gott i min queensäng igen.

Det är först när jag vaknar en timme senare som jag hittar guldet i munden. Alldeles ensam i huset och en riktig killer-frukost som väntar downstairs. En frukost som är motivation till att lägga sig om kvällarna. Tre toasts med smör, ett löskokt ägg, en skål med alla diverse sommarbär och en stor kopp nypressat kaffe. Det är ännu godare än vad det låter.

Kan inte hålla mig längre, måste få i mig lite ägg-protein nu. (Från ett ägg som förresten alltid är brunt, för host mum säger att vita ägg innehåller blekningsmedel.) Ikväll ska vi ut och äta och då ska för en gångs skull försöka få i mig riktigt blodigt protein...

Jag skulle värma upp några chicken sausages i ugnen i söndags. Neroli (min host mum) tycker inte att det är bra att äta stekt mat. Fine. Hon visade vilken panna jag skulle lägga korvarna på.

"Er... Roger? What material is this?"

"Aluminium."

"Oh... Well, I don't want you to heat it on aluminium, I think it's bad for you."

Istället tar hon fram en annan panna, identisk bortsett från att den var en storlek större.

"Roger? What kind of material is this one then?"

"Oh... Well, that one - that one is just perfect, my dear..."

:)

Nu ska jag ut och köra och planerar att vara borta i ett par timmar. Förresten är det tydligen ingen Ford jag har, tror det är en Buick. Jag vet åtmistone att den är vinröd. Nä, vet ni vad, jag tar en bild på den, så får ni berätta vad det är för något.

Jag borde skämmas.

på väg till halloweenfest med en drake och en häxa

Jag satte upp pigtalesen och gick som en svensk mjölkpiga. Trodde jag. Visste bättre när omgivningen kallade mig för Dorothy i Wizard of Oz.

Barnen lekte med dom andra barnen och dom vuxna käkade med dom andra vuxna. Den här snubben höll mig sällskap fram till trick or treat.

Det var folkfest igår. Rökmaskiner, ljus- och ljudeffekter och galet ambitiösa dräkter och trädgårdar. My first real Halloween.

I bilen på väg hem var tösen helt klart nöjd med sitt kalas och var väldigt exalterad att få öppna alla presenter när hon kom hem! Tills mummy bestämt säger:

"Well, I don't know India, I don't like how you wrap up all your presents so fast. You don't appreciate them. We can open two of them today."

"But, Muuuum, the reason I wrap them up so fast is because I'm so excited!!!!"

"But you don't appreciate them. We'll do it like this, you may open one package every hour. And that is final."

Sen när fick sjuåringar inte längre vara sju?

"Will you let us know, pls?"

HEY!!!! NEROLI!!! YES, RIGHT HERE, TEN FEET AWAY! IT'S FINE, DIDN'T HAVE ANY PLANS ANYWAY!!! OKAY!?

Very well, then...

Det var det sista ni såg av min naivitet.

Tänkte dock att det kunde vara spännande att köra och se vart jag hamnade. Körde vilse och testade lite olika highways i drygt två timmar. Jag hittade en pumpaodling i Brooklyn Park och fick reda på att jag var långt hemifrån. Fortsatte att testa mig fram och till slut...

Setting the table

A little monkey, sneaking on the Challah

Det växer verkligen som ogräs. Nästa vecka bokar jag tid, så jag kan göra något åt Cruella de'Ville. Skönast (och billigast) hade nog egentligen varit att låna Roger's trimmer...

Sätter upp det sålänge, för nu kommer strax våra judiska gäster. Det är sabbath ikväll, så får en gångs skull ska jag nog kunna bli mätt utan att behöva köpa Sloppy Joe's runt hörnet. Ikväll är jag koscher.

Godnatt Sverige.

Lite pumpor, spindelnät och nötknäppardockor? Är dom läskiga? Jag fångade dock en bild på en sak som är mycket vanligare i våra kvarter.

Snart glömde jag varför jag var ute och gick, så jag försvann bort mot Lake of the Isles och satte mig vid mitt nya smultronställe. Jag borde köpa fisheye-objektiv, för den här bilden gör inte känslan rättvisa.

Life is good.

Min värdmamma förklarade att det var ett fult ord att använda och att hon fick vara ett gott exempel och inte använda det. Skrattade lite för mig själv och tänkte att det är en ganska skön familj ändå, att vi trots allt har något gemensamt. Tills India konstaterar:

"Yeah, I mean, blame the guy that made the whole world happen!!", varav host mum nickar med medhåll.

...really?