Fick höra från en kompis, att du får $2 rabatt och en fri ögonbrynstrimning på Minnesota School of Barbering, om en f.d. elev kommer in och rånar ägaren under pistolhot. Fick höra från en annan att hon var tvungen att ta en omväg till jobb, då det pågick en mordutredning på vägen hon vanligtvis tar. Fick höra från en tredje att han numera får ta sig runt i jobb-bilen, då hans egna bil är kaputt efter att ha varit nära på att bli carjacked förra veckan. Den fjärde uppmanade mig för ett par veckor sedan att köra med bilen låst från hans hus i St. Paul fram till Hennepin och ringde sedan och kollade var femte minut, för att se om jag fortfarande var okej.

Siestan över. Klockan är nu 15.22, det är 31 grader ute och det är dags för beachen med min nya kompanjon Patrick.

På senare tid, så har Violettas rutiner vid sängdags utvecklats till en lång ritual. Efter kvällens film, så får hon en piggyback till sängen. Där ligger jag bredvid henne och letar efter Waldo i fem-tio minuter. När jag stänger boken och säger att det är läggdags, så vill hon bara att jag ska göra "the doggy-thingy" en gång innan jag går. Vilket går ut på att jag snusar i hennes öron och låtsas att jag känner doften av olika saker. Efter det så vill hon att jag ska göra "the tickly-thingy", bara EN GÅNG, innan jag går. Den här proceduren går ut på att jag sätter händerna i hennes armhålor, låtsas att dom sitter fast och kittlar henne tills hon kiknar, då jag _äntligen_ får loss dem. Sen frågar jag henne om hon vill ha en "cocoon" innan jag går. Beroende på om hon vill ha en Vivi-cocoon eller India-cocoon, så viker jag in henne i täcket på ett speciellt sätt. Sen går jag till mitt rum. Fem minuter senare knackar det på dörren. Det är Violetta som är rädd och vill att jag ska göra "the dragon-thingy". Den här gången går det ut på att jag ställer mig i dörren, blåser lite i händerna, slår ut armarna långsamt (men dramatiskt) och väser "WAAAAH... All you dragons go away! WAAAAH..." Det här upprepar jag ett par gånger, tills jag säger "Goodnight" och lämnar rummet en sista gång.

Igår var det dags för min andra kickball-match. Möttes av ett helt gäng i gröna tröjor, som skrek: "SWEDEEEN" och som fortsatte med att berätta att jag sen förra matchen (på grund av missförstånd i spelet) blivit ett populärt samtalsämne på deras jobb. Alla hade berättat historier om "the Swede who had never played kickball before"... Ska få en ny lagtröja nästa vecka, för ingen känner vid mig som "Nilsson" längre.

Har officiellt fått min första varning inför nästa veckas New York-resa. Jag ska nästa fredag flyga till JFK med flickorna, för att sedan ta taxi + the Jitney ut till lyxlivet i The Hamptons. Min värdmamma hade för någon dag sen ett "snack" med mig, som gick ut på att få mig att förvänta så lite som möjligt från den här resan. Vi ska till Nerolis väninna, hennes flickvän och deras adopterade (antar jag) 12-åriga son. Stämningen i huset beskrevs som "very tense", med dramatik som en konstant. Efter lite egen research så fick jag reda på att huset värderas till $12 miljoner (och ändå ska jag dela rum med flickorna)... Jag ska alltså hålla mig i bakgrunden, försöka hålla barnen i öronen så att dom inte stör de vuxna och iaktta hela skådespeleriet som om det vore ett avsnitt av MTV Cribs.

Tror att en av de största skillnaderna mellan Sverige och USA är extremiteten som råder här. Inte bara det givna, att omgivningen (såsom byggnader, människor och bilar), lite alldagligt räknas som "större". Utan människorna i allmänhet, amerikaner i allmänhet, känns mycket mer drivande och brinnande än vi svenskar. Det är lätt att snabbt placera personer i fack. Och då menar jag inte att, som hemma, skilja på killarna som har syrrans gummisnoddar runt vristerna och farsans Dax-vax i håret, med Procivitas-stekarna som har ett eget "VIP-bås" på Öja krog. Hemma känns det ändå som att alla är lite av samma skrot och korn. Hemma försöker man sätta en prägel på sig själv, genom att välja Monki istället för MQ. I USA är det ofta istället åsikter som skiljer människor från människor. Har träffat djupt troende muslimer, ännu djupare hängivna katoliker, zigenare, hippies, konservativa... Ofta så inkluderar de till och med sin "stämpel" i sin presentation. Exempelvis träffade jag igår en man, som konkret presenterade sig som: "Morgan; a gypsy-bachelor since 10 years", följt av en fem-minuters monolog om varför han valt att leva som han gör. Träffar sällan någon som delar mina tankar, men tycker fortfarande att det är mycket intressant att försöka förstå hur andra människor resonerar. Särskilt när dom tror så starkt på något. Faktum är att jag hellre håller en diskussion med en muslim, än med en trasig gammal svenne som vänder kappan efter vinden och helst inte har någon åsikt om någonting alls.

Börjar känna mig bekväm med Minnesota-vädret.

Ni som känner mig, vet också att jag inte brukar ha turen (eller skickligheten) på min sida, när jag reser. Skottlandsresan var inget undantag.

Håller på att bli galen på den här familjen. Jag förstår först och främst inte hur man som frilansande, knappt sysselsatt moder, kan ha två fulltime nannies. Av vilken anledning skaffar man barn, när det är så tydligt att man inte vill umgås med dem? Igår skulle jag köra India till en födelsedagskalas och frågade min värdmamma om de var hemmavid, så att Violetta slapp åka bil i en timme fram och tillbaka. "Well, sure! We can let her decide what she wants to do! Vivi, what do you want to do? Do you wanna go with me and dada to buy some wine for the party? It's gonna be really, really boring! Or do you wanna go with Sara?"