En summering av min Memorial Weekend.
Så. Tillbaka från min tredje New York-tripp. Den här gången besökte jag dock inte "the city", utan istället Nerolis väninnas "sommarstuga" i Bridgehampton.
Hade väldigt låga förväntningar, efter ständigt återkommande förvarningar från både värdmamma och från familjens förra au pair. Förstår inte vad de har svamlat om. Har haft den i särklass bästa helgen tillsammans med flickorna, sen jag kom hit i oktober. Dagarna spenderades i poolen eller i jacuzzin. Den brazilianske kocken stod för matlagningen. Jag delade vårdnad om tre barn, tillsammans med 7-årige Samuels nanny Vivian (vars förra arbetsgivare var Madonna). En dag åkte de två familjerna till båten för lunch och cruise och plötsligt hade jag fyra timmars rast. Då tog jag en Red Bull och satte mig i jacuzzin, simmade några längder i poolen och la mig för lite läsning och en tupplur på en av altanerna. På kvällarna hade de tre barnen privatlektion på tennisplanen. Åtminstone India; de andra två var mer intresserade av att plocka blommor. Och inte att förglömma - pojkens lekrum, som vi spenderade en del tid i. Där fanns bl.a. ett air hockey-bord och en karusellhäst. I det angränsande rummet fanns en biosalong. Varför skulle jag ha låga förväntningar?
Och hur resan gick? Hur smidigt som helst, för en gångs skull. Trodde jag. När vårt plan hade lyft från JFK och vi hade spenderat c:a en timme i luften, så märker jag hur mannen i sätet framför mig tittar över axeln och, ganska våldsamt, fäller tillbaka sitt säte. Jag rättar mig och tar ner mina knän, samtidigt som jag ser att han tappat sin hatt. När jag just ska sträcka mig för att ta upp den, så märker jag att hans beteende är direkt onaturligt. Innan jag hinner reagera ytterligare, så stormar hans hustru upp från sitt säte och vrålar: "He's having a seizure!!!". En handfull passagerare regarerar på studs och ropar till besättningen: "Is there a doctor or nurse on this plane?!". Och visst fanns det två läkare ombord, tack och lov, som hjälpte honom att få tillbaka sin puls. Några ögonblick senare bestämde sig piloten för att vända tillbaka mot New York, så att mannen kunde få sjukvård så kvickt som möjligt. Det här var den enda dramatiken som min långweekend inkluderade.
Nästa tripp från huset blir på fredag, då jag tar mitt pick och pack och kör upp till Lake Superior, för tre dagars fiske, sol, öl och bbq.
En bråkdel av Hamptons
One of the safest cities in America?
Fick höra från en kompis, att du får $2 rabatt och en fri ögonbrynstrimning på Minnesota School of Barbering, om en f.d. elev kommer in och rånar ägaren under pistolhot. Fick höra från en annan att hon var tvungen att ta en omväg till jobb, då det pågick en mordutredning på vägen hon vanligtvis tar. Fick höra från en tredje att han numera får ta sig runt i jobb-bilen, då hans egna bil är kaputt efter att ha varit nära på att bli carjacked förra veckan. Den fjärde uppmanade mig för ett par veckor sedan att köra med bilen låst från hans hus i St. Paul fram till Hennepin och ringde sedan och kollade var femte minut, för att se om jag fortfarande var okej.
Beställde hem två flaskor pepparspray från amazon.com i torsdags.
So this is what 100 degrees feels like...
Siestan över. Klockan är nu 15.22, det är 31 grader ute och det är dags för beachen med min nya kompanjon Patrick.
Känner mig väldigt wannabe-patriotisk idag.
"What?"
Vem sa att det är okomplicerat att vara barn?
Kickball - second attempt.
Igår var det dags för min andra kickball-match. Möttes av ett helt gäng i gröna tröjor, som skrek: "SWEDEEEN" och som fortsatte med att berätta att jag sen förra matchen (på grund av missförstånd i spelet) blivit ett populärt samtalsämne på deras jobb. Alla hade berättat historier om "the Swede who had never played kickball before"... Ska få en ny lagtröja nästa vecka, för ingen känner vid mig som "Nilsson" längre.
Det verkade alltså inte göra så mycket att jag tagit vissa brännbollsregler för givet. Jag började iallafall få grepp om spelet, gjorde min första run och efter att ha vunnit mot "That's what she said", så körde vi vidare till en legfri bar med belgisk öl. Har lite saknat denna "team spirit".
En annan sak som är lite annorlunda från hemma, är hur många som är öppet gay här. Ungefär 50% av vårt lag är homosexuella. Till min förtjusning, då jag (av någon diffus anledning som jag inte satt fingret på än,) alltid längtat efter att ha en bögkompis. Nu har jag tre. Plus att jag träffade en kille som var väldigt fotointresserad och som lovade att ta mig ut på photoshoot nån dag.
You gotta love America.
Nio dagar till nästa tripp.
Har officiellt fått min första varning inför nästa veckas New York-resa. Jag ska nästa fredag flyga till JFK med flickorna, för att sedan ta taxi + the Jitney ut till lyxlivet i The Hamptons. Min värdmamma hade för någon dag sen ett "snack" med mig, som gick ut på att få mig att förvänta så lite som möjligt från den här resan. Vi ska till Nerolis väninna, hennes flickvän och deras adopterade (antar jag) 12-åriga son. Stämningen i huset beskrevs som "very tense", med dramatik som en konstant. Efter lite egen research så fick jag reda på att huset värderas till $12 miljoner (och ändå ska jag dela rum med flickorna)... Jag ska alltså hålla mig i bakgrunden, försöka hålla barnen i öronen så att dom inte stör de vuxna och iaktta hela skådespeleriet som om det vore ett avsnitt av MTV Cribs.
Oh, what a night.
Fick en stark euforisk känsla, när jag såg att någon placerat utemöbler på min balkong. Här spenderar jag numera mina sommarkvällar, tillsammans med min bok och en flackande blick på lekande silhuetter, fram tills mörkret åter finner sig.
Det är röda vita rosen, syrén och solkyssta kinder i luften.
The land of the free and the home of the brave
Tror att en av de största skillnaderna mellan Sverige och USA är extremiteten som råder här. Inte bara det givna, att omgivningen (såsom byggnader, människor och bilar), lite alldagligt räknas som "större". Utan människorna i allmänhet, amerikaner i allmänhet, känns mycket mer drivande och brinnande än vi svenskar. Det är lätt att snabbt placera personer i fack. Och då menar jag inte att, som hemma, skilja på killarna som har syrrans gummisnoddar runt vristerna och farsans Dax-vax i håret, med Procivitas-stekarna som har ett eget "VIP-bås" på Öja krog. Hemma känns det ändå som att alla är lite av samma skrot och korn. Hemma försöker man sätta en prägel på sig själv, genom att välja Monki istället för MQ. I USA är det ofta istället åsikter som skiljer människor från människor. Har träffat djupt troende muslimer, ännu djupare hängivna katoliker, zigenare, hippies, konservativa... Ofta så inkluderar de till och med sin "stämpel" i sin presentation. Exempelvis träffade jag igår en man, som konkret presenterade sig som: "Morgan; a gypsy-bachelor since 10 years", följt av en fem-minuters monolog om varför han valt att leva som han gör. Träffar sällan någon som delar mina tankar, men tycker fortfarande att det är mycket intressant att försöka förstå hur andra människor resonerar. Särskilt när dom tror så starkt på något. Faktum är att jag hellre håller en diskussion med en muslim, än med en trasig gammal svenne som vänder kappan efter vinden och helst inte har någon åsikt om någonting alls.
United States is like a box of chocolates. You never know what you're gonna get.
Länge leve inlandsklimat.
Börjar känna mig bekväm med Minnesota-vädret.
Kl 19.00:
Det blir kvällsdopp efter jobb ikväll.
Från Mpls till Edinburgh
Ni som känner mig, vet också att jag inte brukar ha turen (eller skickligheten) på min sida, när jag reser. Skottlandsresan var inget undantag.
Dagen innan avresa, så läste jag på DN.se att luftrummet i Irland hade stängt. Och att stoppet antagligen bara skulle vara i någon dag, då askan var på väg österut. Mot Skottland. Samma dag som avresa, så var det skotska luftrummet fortfarande öppet (förutom på några öar längst i norr), men flygplatserna rekommenderade resenärer till och från Skottland att kontakta sina flygbolag. Ringde Delta, som inte visste någonting och som ändå sa med en betryggande och lite mammig röst: "I think you'll get there, ma'am." Inte riktigt lika övertygad som kvinnan på telefon, åkte jag iallafall till MSP airport för att ta första planet mot Amsterdam.
Gick upp tidig morgon/sen natt, med förhoppning om att kunna somna på planet och slippa den värsta jetlaggen. Men nervositet blandat med excitement höll mig vaken och jag fastnade framför diverse patienser och filmer. Hela tiden med en vag tanke i bakhuvudet om vad jag skulle göra om jag kom till Amsterdam och ett inställt flyg.
Men plötsligt, efter nio timmar, så kom jag fram! Och där fanns inget inställt flyg! Tvärtom så var det "on time"! Boardade snabbt och satte mig på planet, för att pusta ut för första gången och tänka att "nu kommer jag iallafall fram". Tills piloten kommer ut i gången och deklarerar att: "Glasgow is closed. A couple of more airports in Scotland is closed. The ash cloud is entering Edinburgh from west, so we're gonna try to land on the airport from the east side. If we can not do that, we're gonna go to Aberdeen instead. This information, whether we will be able to land in Edinburgh or not, will not be known until circa five minutes before landing."
Att ett par herrar bestämde sig för att inte chansa och istället lämnade planet igen, bidrog inte direkt till den goda stämningen. (Och nej, det blev ingen sömn heller på det planet.) Men fem minuter innan landning, så fastslog piloten att vi skulle kunna landa som planerat. Andra gången jag pustade ut.
Tills! Jag lämnar planet och hör någon på telefon säga, att om anländande plan inte är i luften inom 45 minuter, så skulle dom inte få landa på flygplatsen, då den var på väg att stänga ner. Eftersom jag inte planerat att spendera mina semesterdagar ensam och eftersom planet jag väntade på från Oslo skulle lyfta inom närmsta timmen, så gick pulsen upp igen. Gick fort och kollade på skärmen för arrivals och läser:
"Cancelled
Cancelled
Cancelled
Cancelled
Cancelled
Cancelled"
Och under alla inställda flyg så läser jag "Oslo". Inget mer. Ingenting om att planet väntas komma eller om det också blivit inställt. Eller om det åker till Aberdeen istället.
Efter ett par timmar vankande av och an, så landade Oslo-flyget som planerat och var därmed det sista flyget att landa innan Edinburgh flygplats stängde ner. Ok, jag antar att turen faktiskt var på min sida den här gången.
Skottland i bilder
Nytändning.
Om det är för att jag åker till Skottland imorgon, för en hel veckas semester på höglandet. Eller om det är för att min lärare, som jag ser väldigt mycket upp till, sa att han älskade mitt arbete och gav mig ett A i Digital Photo I. Om det är för att det är maj månad och för att jag ser fram emot alla månader som kommer därefter.
Idag är jag nykär i livet. Hela dagen har varit ett enda stort pirr i magen. Jag älskar dig, världen.
Två dagar till välbehövd break.
Håller på att bli galen på den här familjen. Jag förstår först och främst inte hur man som frilansande, knappt sysselsatt moder, kan ha två fulltime nannies. Av vilken anledning skaffar man barn, när det är så tydligt att man inte vill umgås med dem? Igår skulle jag köra India till en födelsedagskalas och frågade min värdmamma om de var hemmavid, så att Violetta slapp åka bil i en timme fram och tillbaka. "Well, sure! We can let her decide what she wants to do! Vivi, what do you want to do? Do you wanna go with me and dada to buy some wine for the party? It's gonna be really, really boring! Or do you wanna go with Sara?"
Antagligen kom de till av samma anledning, som varför de skiftar religion beroende på umgänge. "Det ser bra ut."
En annan sak som börjar göra mig mer och mer irriterad, är faktum att min värdmamma ger mig regler, som jag följer strikt. Om hon säger att barnen ska vara i säng halv 8, så är de i säng halv 8. Men så fort jag har lämnat, så springer de till mamma och frågar om de inte kan få stanna uppe lite till. "Okay, but just thirty minutes of reading in the sofa!" Vilket betyder att min arbetsdag förlängs med en halvtimme - för när India frågar mig om inte hennes mamma kan lägga henne ikväll, så sticker Neroli snabbt in med: "No, actually I'm reeeally tired, so I'm gonna let Sara do it tonight." Ikväll? För omväxlings skull menar du?
30 minuter går; jag säger åt barnen åter igen att det är läggdags. Varpå de går till mamma och får extra tio minuter. "But ONLY these ten minutes, then it's STRAIGHT to bed!" Femton minuter senare: "No! This is NOT acceptable. I said it's bedtime. This is not an acceptable behavior. I'm about to take your reading away. I'm about to. I'm about to... This it not acceptable." Vid tidpunkten då den här monologen drar igång, då brukar jag lägga ner och börja dona med mitt eget. Hon sätter upp regler. Jag följer dom. Jag blir the bad guy, för att hon ger efter.
India brukar säga: "My mom is such a softy." Jag säger bara att, den da'n... Den da'n då mina egna barn kallar mig för en "softy"... Den dagen kommer aldrig att komma.
Kickball premier
Ikväll hade vi (ie, jag och mitt lag: "We got the runs") ligapremiär i kickball.
Wow. Det var inte alls som brännboll. Nu förstår jag varför jag aldrig har förstått baseball; har alltid sett det som en variation av brännboll, där man bränns på baserna istället för på brännplattan. Hade studerat reglerna lite lätt i förväg, men började antagligen inte från the basic basics. Att dom blandar in fotboll och bowling i det hela gör det inte enklare.
Så jag försöker hålla mig till det fundamentala. Kick and run. Men när jag kommer till first base och stannar, så skulle jag tydligen ha gjort en piruett med högerspinn, för att folk ska förstå att jag inte ska springa vidare. Och när jag smyger fram lite inför nästa run, sådär som man gör i brännboll för att vänta och se om det blir en bra boll, nä då får jag inte gå tillbaka och stanna på first base när det visar sig bli en dålig. Och till råga på det, så försöker dom kasta bollen på MIG när jag springer! Vad är detta; spökboll?! Och när jag väl blir "bränd", så räcker det inte med att skamset gå tillbaka till basen som jag stod på sist... Nej, då får jag inte vara med och spela överhuvudtaget! Oy vey, it's pretty complicated... Vilken tur att lagmedlemmarna hade tålamod och skrattade åt "Sweden", istället för att bli upprörda över min obefintliga spelförståelse. Efter första inning, så helgarderade jag mig genom att springa när dom sa åt mig att springa och stanna när dom sa åt mig att stanna. För jag kan sparka, kasta och springa; men ni får gärna berätta för mig när och vart.
Och förresten - det var riktigt jävla roligt.
Det sista av Digital Photo I
Så. Färdig med mitt final assignment. Åtta bilder i olika teman - tagna, redigerade och framkallade. När jag körde till skolan igår, så slog det mig just den morgonen att jag var tvungen att vara klar med precis allting till på fredag. Fredag, fredag, fredag... Hur många bilder har jag kvar? Tre... Av åtta. På hur många veckor? Sex veckor har vi haft på oss? Så, vad har jag kvar... Night portrait, self-portrait och en composite containing minst tre bilder. Composite... Vad kan jag ha som composite. Trippelexponering? Nja... Vänta, brukade man inte göra ett ansikte på hakan när man var liten och hålla för näsa och ögon? Jag kan kanske klippa in näsa och ögon på hakan... Nja, kanske inte. Lösa kroppsdelar... Alternativt ansikte... Mr Potato head! Mrs. Potato head? Har vi potatis hemma? Äh, vad är klockan... Åtta på morgonen. Jag ger mig idag att komma på något bättre.
Min slutgiltiga composite:
Gav mitt självporträtt ungefär lika mycket tanke. Tycker om att resa... Karta. Glädje. Längtan. Testade fota mig själv med timer, vilket gick åt häll-vete. Hur ska jag då kunna göra det kreativt? Känns B att fota sig själv genom att sträcka ut armen... Två bilder..? Där sa hon något. Så här blev mitt självporträtt:
Så fick jag min dubbelexponering till slut. Tror jag har överskattat dubbelexponeringar lite. Men jag är nöjd med den ändå. Resten av bilderna har ni sett förut.
Fargo
Blev tipsad av Granny att se den här filmen, som är inspelad i Minnesota. Gav den en chans igår - och älskade den. Den hade allt: mitt downtown Minneapolis, Twin Cities' biljard-restauranger ute på vischan, den hårda vintern, Peter Stormare och Steve Buscemi, "Minnesota Nice"-mentaliteten, den svenskinfluerade Minnesota-accenten... Samt humor och en bra plot.
Se den.
Mayhem in Minneapolis
Laddade upp inför kvällens UFC fights, med Mongo's Grill (all-you-can-fit-in-your-bowl) och Hannes i Maple Grove.
Tillbaka in till stan och Target Center.
Mötte upp Fredrik, Romain, Petra och Kathrin och sen började föreställningen.
Den här killen gav en helt sjuk K.O. på en 150-kilos kille i första ronden.
Och såklart gjorde bikinibrudarna gjorde showen komplett.
Mycket splatter.
'Och avslutningsvis en smygtitt på Target Field från Target Center. Måste planera in en Twins game snart.
24 grader och solsken
Vi har sommar i april.
