Tror att en av de största skillnaderna mellan Sverige och USA är extremiteten som råder här. Inte bara det givna, att omgivningen (såsom byggnader, människor och bilar), lite alldagligt räknas som "större". Utan människorna i allmänhet, amerikaner i allmänhet, känns mycket mer drivande och brinnande än vi svenskar. Det är lätt att snabbt placera personer i fack. Och då menar jag inte att, som hemma, skilja på killarna som har syrrans gummisnoddar runt vristerna och farsans Dax-vax i håret, med Procivitas-stekarna som har ett eget "VIP-bås" på Öja krog. Hemma känns det ändå som att alla är lite av samma skrot och korn. Hemma försöker man sätta en prägel på sig själv, genom att välja Monki istället för MQ. I USA är det ofta istället åsikter som skiljer människor från människor. Har träffat djupt troende muslimer, ännu djupare hängivna katoliker, zigenare, hippies, konservativa... Ofta så inkluderar de till och med sin "stämpel" i sin presentation. Exempelvis träffade jag igår en man, som konkret presenterade sig som: "Morgan; a gypsy-bachelor since 10 years", följt av en fem-minuters monolog om varför han valt att leva som han gör. Träffar sällan någon som delar mina tankar, men tycker fortfarande att det är mycket intressant att försöka förstå hur andra människor resonerar. Särskilt när dom tror så starkt på något. Faktum är att jag hellre håller en diskussion med en muslim, än med en trasig gammal svenne som vänder kappan efter vinden och helst inte har någon åsikt om någonting alls.