Två dagar till välbehövd break.

Håller på att bli galen på den här familjen. Jag förstår först och främst inte hur man som frilansande, knappt sysselsatt moder, kan ha två fulltime nannies. Av vilken anledning skaffar man barn, när det är så tydligt att man inte vill umgås med dem? Igår skulle jag köra India till en födelsedagskalas och frågade min värdmamma om de var hemmavid, så att Violetta slapp åka bil i en timme fram och tillbaka. "Well, sure! We can let her decide what she wants to do! Vivi, what do you want to do? Do you wanna go with me and dada to buy some wine for the party? It's gonna be really, really boring! Or do you wanna go with Sara?"

Antagligen kom de till av samma anledning, som varför de skiftar religion beroende på umgänge. "Det ser bra ut."
En annan sak som börjar göra mig mer och mer irriterad, är faktum att min värdmamma ger mig regler, som jag följer strikt. Om hon säger att barnen ska vara i säng halv 8, så är de i säng halv 8. Men så fort jag har lämnat, så springer de till mamma och frågar om de inte kan få stanna uppe lite till. "Okay, but just thirty minutes of reading in the sofa!" Vilket betyder att min arbetsdag förlängs med en halvtimme - för när India frågar mig om inte hennes mamma kan lägga henne ikväll, så sticker Neroli snabbt in med: "No, actually I'm reeeally tired, so I'm gonna let Sara do it tonight." Ikväll? För omväxlings skull menar du?
30 minuter går; jag säger åt barnen åter igen att det är läggdags. Varpå de går till mamma och får extra tio minuter. "But ONLY these ten minutes, then it's STRAIGHT to bed!" Femton minuter senare: "No! This is NOT acceptable. I said it's bedtime. This is not an acceptable behavior. I'm about to take your reading away. I'm about to. I'm about to... This it not acceptable." Vid tidpunkten då den här monologen drar igång, då brukar jag lägga ner och börja dona med mitt eget. Hon sätter upp regler. Jag följer dom. Jag blir the bad guy, för att hon ger efter.
India brukar säga: "My mom is such a softy." Jag säger bara att, den da'n... Den da'n då mina egna barn kallar mig för en "softy"... Den dagen kommer aldrig att komma.

Kommentarer
Postat av: mor

Hang in there! :) Kram

2010-05-03 @ 07:12:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0