Men jag tycker det är lika roligt att se saker som påminner exakt om min egen barndom. När jag och India idag hade lämnat Violetta på en playdate, så fick hon berätta för mig hur jag skulle köra och när jag skulle svänga, för att vi skulle kunna ta oss hem igen. Tänkte snabbt tillbaka på söndagarna, för tio-femton år sedan, då jag och resterande familjemedlemmar hyrde Edvinshemsskolans gymnastiksal på morgnarna. Där fick jag och mina äldre brödrar springa av oss, hänga i "lianer", spela bandy, klättra i ringar... Men vad jag särskilt minns är inte just dessa timmarna, utan vägen tillbaka. Mor tog Marcus och Johan i en bil och jag åkte med far i en annan. En söndag bestämde han sig för att _jag_ skulle få visa vägen hem. Ni som har en aning om hur utvecklat mitt lokalsinne är i vuxen ålder, kan tänka er hur det var när jag var sju. Ett par timmar, några sightseeing-turer i Ystad och många återvändsgränder senare, så kände jag igen mig och vi kom äntligen hem. Mor förstod inte varför det tog så lång tid för oss, men far förklarade kort och koncist för henne att "Vi tog Saras väg idag".

Några veckor senare, så hade senvägen utvecklats till genväg och antalet återvändsgränder var nollsiffrigt. Idag är det mycket lättare att objektivt se fördelarna med att ta "min väg".