Att leva med barn.
Ibland blir jag galen av att umgås med barn. Finns absolut noll rationalitet i deras resonemang och trots att jag bevisar mina påståenden, så räcker det inte.
- Varför tror du att det är så?
- Because!
- Men jag bevisade just för dig att du har fel.
- It still is! You don't know everything!!
Igår hade India och V en diskussion angående matsmältning. India förklarade för Violetta att maten bara går ner till magen. Jag frågade henne var den annars skulle ta vägen? "To your feet!!!" utbrister Violetta frustrerat. India förklarar återigen att "that's why you poop from your bottom--I mean, the food doesn't 'rise up' from your feet again". "It does TOO!!!!" säger V, nu röd som en tomat.
Jag höll mig sansad och googlade "digestion for kids", visade henne alla kroppsdelar och deras koppling till varandra. Men hon tror _fortfarande_ att hon har selleri i fötterna! Min enda tröst är att det kommer att komma en dag, då hon förstår.
Bildas en liknande irritation, när jag säger en sak och Violetta hittar på att jag sagt något helt annat. Det här händer varje dag. Ex:
Jag: I've got two eggs and four pieces of toast.
V: Do you know what you said? You said... You said... "Fwee"... That's what you said. You said "fwee" instead of "three".
Jag: I didn't even say "three", I said "two" and "four".
V: Fwee... That's what you said.
Det är svårt att resonera med personer, vars slutargument är "Jag vet vad jag hörde!" eller helt enkelt "därför".
Kommentarer
Trackback
